Niike har diarré-fobi. Vi upptäckte det för några veckor sedan. Hon blev ordentligt magsjuk i somras och minnena verkar leva kvar. Det visade sig första gången när Stefan blåste hårt på min arm så att det kom ett "prutt-ljud". Hunden flög upp, nosade sig själv i rumpan, strök öronen bakåt och vägrade gå ut och uträtta sina behov under resten av dagen. Vi skrattade åt henne och trodde det var en engångsgrej. Kanske hon faktiskt släppt ifrån sig en liten stinkbomb i exakt samma stund och därför naturligt trodde att det var hennes lilla rumpa som orsakat "dånet"? Men vi har upptäckt att det är ett återkommande fenomen och alla fis- och pruttljud är nu förbjudna, om hunden får bestämma. Just nu, till exempel, ligger hon och deppar under en filt - hon råkade följa med mig in på toaletten. Frågan är om det ens är lönt att rasta henne mer idag... ;)