Jo jag är nog fortfarande lite deppig över det där med pajen. Skalet står inplastat i sin form i kylen och hånar mig varenda gång jag öppnar dörren. Stefan tycker att den kan användas igen när (om!!) jag gör ett nytt försök. Jag vill mest skålla den i varmt vatten och skratta samtidigt som jag hackar den i småbitar och slänger den i soporna. Man är så olika med det där.
Sen är jag nog lite deppig över att min födelsedag närmar sig också. Inte på grund av någon åldersnoja, för det har jag ingen. Mer att det är vid denna tiden varje år som jag påminns om hur dumt det är att jag inte håller kontakten med folk. För vem ska man egentligen bjuda?
Men allt ordnar sig. Mannen lagar maten idag så förhoppningsvis landar den på köksbordet. Och jag får säkert en trevlig födelsedag oavsett hur många som kommer..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar