Niike och Katten.

Kärlek börjar med bråk, eller hur är det nu man säger? Lite så var det i alla fall för Niike och Katten.

När vi kom hem till Stefans föräldrar idag så fick Niike syn på ett katt och jagade till allas förvåning upp den i ett träd. Förvåning, då Niike i vanliga fall är rädd för katter. Vi skrattade lite åt hennes mod, men fylldes genast av ånger då vi hörde ett hjälplöst jamade högt uppe i trädet. Det var en liten källing som nu inte visste hur den skulle ta sig ner igen. Men med lite pockande och vänliga ord så blev det till slut så nyfiken att den försiktigt tog sig neråt till en höjd där vi kunde nå den. Riktigt mysig, och nu mer nyfiken än rädd för Niike. Dock var Niike så uppspelt och rörde sig så snabbt att kattkällingen med jämna mellanrum reste ragg för att få henne till att backa liiiite. Det konstiga var att Katten sedan bestämde sig för att stanna kvar. Den strök omkring hos oss i trädgården och när vi gick in ville den följa med. Lillen satt i fönstret och jamade efter oss och var så fruktansvärt söt. Och Niike kunde inte förstå varför inte hennes kompis fick följa med ;) En av grannarna visste vems katt det var och till slut fick Stefans mamma ta den i famnen och bära hem den för att den skulle förstå att den inte var en del av vår familj. Jag vet inte vems hjärta som värkte mest av avskedet - Kattens, Niikes, mitt eller svärmors ;)